fbpx

Under helgen twittrade Alexander Bard om Black Lives Matter så han själv förlorade jobbet på TV 4 och blev utslängd som medlem i Liberalerna. Än en gång blev systemfelet så tydligt. Kritikerna kallade honom “rasist”, försvararna menade att Bard bara säger det som “alla” (dvs alla som dom själva) tänker.

Det som Bard säger är att svarta i USA ”borde skärpa sig”. Han lägger på individen att skaffa sig ett liv. Det resonemanget uttrycker ointresse att se saker ur annat perspektiv än sitt eget. Det uttrycker ovilja att se sin egen del eller vilja förändra hos den som vill behålla sina privilegier. Då är det så enkelt att lägga ansvaret på individen.

Det är som att säga ”Varför äter de inte bakelser om det inte finns bröd?” Det resonemanget avslöjar idiotin i systemet. För det är systemet som är problemet.

Det är samma systemfel som uttrycker att “kvinnor borde ta för sig mer” av styrelseposter och toppjobb.

Det är samma systemfel som ser kvinnors klädsel och berusningsgrad som förklaring till våldtäkter.

Systemet, brist på vilja att förstå att det är systemet som är problemet och avsaknad av vilja att se vilka det är som upprätthåller systemet är vad som håller detta igång. Det är inte bara Bard, män eller vita som upprätthåller systemet. Det är alla, för det är riggat så att det är enklast att lägga skuld på individen och det inkluderar oss själva.

Här kommer det obekväma. Jag vet inte hur det är för dig, men om jag tittar mig själv i spegeln är det här något jag brukar säga till mig själv. Att, oavsett problem, så är det nog så enkelt att det bara är jag som borde skärpa mig. Jag jämför mig med andra, känner mig otillräcklig och tycker att jag borde göra mer eller vara något annat än det jag är. Det är det lömska, det är så här systemet är internaliserat i oss utan att vi är medvetna om det.

Systemets kärna är att det bygger på tanken att vi aldrig kan bli bra nog. Systemet värderar pengar, prylar och prestation högre än människors väl och därför ser oss själva som konstant otillräckliga.

En bottenlös känsla av att hur vi än gör är vi otillräckliga skapar ett habegär utan gräns i form av pengar, prylar och bekräftelse. När vi tror att vi är otillräckliga hur vi än gör känner jag mig maktlös och den maktlösheten försöker vi kompensera genom att försätta oss i en maktposition i det yttre. Det är systemfelets kärna. Som leder till en ständig brist, otillräcklighet och ett ständigt jagande efter mer, på bekostnad av egen hälsa, andras väl och i det läge vi kommit i nu hotar systemet allt liv på planeten.

Så när jag tittar på mig själv ser jag hur jag helt omedvetet ställt orimliga krav på mig själv, kört över mitt eget behov av återhämtning, ignorerat allvarliga symtom och sedan skuldbelagt mig själv för att jag blivit sjuk, jag borde väl bara kunna skärpa mig och gå på jobbet? Det är ett uttryck för samma systemfel. Och det finns i mig, i oss alla, för vi är födda in i det. “Om jag bara jobbade hårdare, var smartare, snyggare, hade mer av (fyll i valfritt)…… så….”

Vi kan inte förändra det förrän vi blir medvetna. Och med medvetenheten och insikterna kommer inte bara befrielse, medvetenheten kräver också att vi möter rädslan.

Rädsla för förlust är vad som håller ihop systemet. Vi är alla rädda att förlora det vi har – pengar, prylar, anseende eller i värsta fall rädsla att förlora sitt liv. Rädslan gör att vi går ner på överlevnadsnivå, på sparläge och då tappar vi empati vilket också kommer till ytan nu. Det blir tydligt hur vi lever i separerade bubblor. Vi i den tryggaste delen av världen kan inte föreställa oss hur det är att ständigt vara rädd förlora sitt eget eller sina barns liv bara för att de är svarta, bara för att de blir tagna av polisen – skyldiga eller oskyldiga.

Rädslan för förlust finns också i alla – bara tanken “vad kommer mina arbetskamrater att säga om jag delar den här videon på Facebook?” håller oss tillbaka. Rädslan att bli förödmjukad eller utstött ur flocken förlamar oss.

Tanken om att vara otillräcklig och rädslan för förlust är vad som gör att vi väljer att vara tysta. Och med vår tystnad bidrar vi till att bevara det gamla systemet. Det har varit en av mina största insikter under de här veckorna.

“If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse, and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”
― Desmond Tutu

Jag lyssnade på Oprah i helgen och hon sade att hon genom åren haft säkert 100 framträdanden på temat rasism i USA och varje gång har omvärlden varit tyst. Men nu händer det motsatta – människor över hela världen reser sig. Det väcks en kollektiv ny medvetenhet, vi är med och skriver historia! För det handlar inte om politik i USA. Det handlar om ett system som försätter allt liv i fara. Och vi har fått nog av det.

Troligtvis har du också människor i din närhet som liksom Bard inte vill förstå, som vill förenkla och lägga problemet på individen. Det är så enkelt att välja att förneka strukturerna för skulle vi erkänna dem krävs en förändring vilket med gamla systemtänket innebär rädsla att förlora.

I stället för att gå i konflikt och diskussion och bevisa att andra har fel – det skulle bara vara att spela ut systemet och lägga problemet på individen och utanför oss själva – så behöver vi börja med oss själva, förstå hur systemet fungerar och hur det lever genom oss.

När vi förstår systemet kan vi välja annorlunda. När vi förstår systemet förstår vi oss själva. När vi förstår kan vi lättare förlåta. Och när vi är fullt på det klara med vad vi inte vill ha längre kan vi släppa det – först då kan något nytt komma in. Vi är här inte för att sitta på läktaren och peka på felen i det gamla systemet och därmed upprätthålla det utan vi är här för att kliva in på arenan och medvetet välja att göra annorlunda och skapa det nya.

Kimberly Jones förklarar i denna video strukturerna på sex minuter så ingen kan missförstå dem. Hon gör också klart var ansvaret ligger. Och hon ger uttryck för en befriande upprättande vrede. En upprättande vrede från en som bryr sig om är något annat än attackerande ilska som förstör.

”And they are lucky that what black people are looking for is equality and not revenge”. Kimberly Latrice Jones, jag bugar för ditt mod, jag är hedrad att gå vid din sida och göra vad jag kan för att göra världen en mer medveten plats och bygga det nya systemet ”with equality, not revenge”.

Transcript om du hellre läser:

“So I’ve been seeing a lot of things, talking, people making commentary. Interestingly enough, the ones I’ve noticed that have been making the commentary are wealthy black people, making the commentary about we should not be rioting. We should not be looting. We should not be tearing up our own communities. And then there’s been an argument of the other side of, we should be hitting them in the pocket. We should be focusing on the blackout days where we don’t spend money. But I feel like we should do both. And I feel like I support both. And I’ll tell you why I support both. I support both because when you have a civil unrest like this, there are three type of people in the streets. There are the protesters, there are the rioters, and there are the looters.

The protesters are there because they actually care about what is happening in the community. They want to raise their voices, and they are there strictly to protest. You have the rioters who are angry, who are anarchists, who really just want to f*** shit up, and that’s what they’re going to do regardless. And then you have the looters. And the looters almost exclusively are just there to do that, to loot.

Now, people are like, “Well, what did you gain? Well, what did you get from looting?” I think that as long as we’re focusing on the what, we’re not focusing on the why. And that’s my issue with that. As long as we’re focusing on what they’re doing, we’re not focusing on why they’re doing. Some people are like, “Well, those aren’t people who are legitimately angry about what’s happening. Those are people who just want to get stuff.”

Okay. Well then, let’s go with that. Let’s say that’s what it is. Let’s ask ourselves why, in this country in 2020, the financial gap between poor blacks and the rest of the world is at such a distance that people feel like their only hope and only opportunity to get some of the things that we flaunt and flash in front of them all the time is to walk through a broken glass window and get it, that they are so hopeless that getting that necklace, getting that TV, getting that change, getting that bed, getting that phone, whatever it is that they’re going to get, is that in that moment, when the riots happen and if they present an opportunity of looting, that’s their only opportunity to get it.

We need to be questioning that why. Why are people that poor? Why are people that broke? Why are people that food insecure, that clothing insecure, that they feel like their only shot, that they are shooting their shot by walking through a broken glass window to get what they need? And then people want to talk about, “Well, it’s plenty of people who pulled themselves up by their bootstraps and got it on their own. Why can’t they do that?”

Let me explain to you something about economics in America. And I’m so glad that as a child I got an opportunity to spend time at PUSH, where they taught me this, is that we must never forget that economics was the reason that black people were brought to this country. We came to do the agricultural work in the South and the textile work in the North. Do you understand that? That’s what we came to do. We came to do the agricultural work in the South and the textile work in the North.

If I right now decided that I wanted to play Monopoly with you, and for 400 rounds of playing Monopoly, I didn’t allow you to have any money, I didn’t allow you to have anything on the board, I didn’t allow for you to have anything, and then we played another 50 rounds of Monopoly and everything that you gained and you earned while you were playing that round of Monopoly was taken from you, that was Tulsa. That was Rosewood. Those are places where we built black economic wealth, where we were self-sufficient, where we owned our stores, where we owned our property, and they burned them to the ground.

So that’s 450 years. So for 400 rounds of Monopoly, you don’t get to play at all. Not only do you not get to play, you have to play on the behalf of the person that you’re playing against. You have to play and make money and earn wealth for them, and then you have to turn it over to them. So then for 50 years you finally get a little bit and you’re allowed to play. And every time that they don’t like the way that you’re playing, or that you’re catching up, or that you’re doing something to be self-sufficient, they burn your game. They burn your cards. They burn your Monopoly money. And then finally at the release and the onset of that, they allow you to play, and they say, “Okay, now you catch up.”

Now, at this point, the only way you’re going to catch up in the game is if the person shares the wealth, correct? But what if every time you shared the wealth, then there’s psychological warfare against you to say, “Oh, you’re an equal opportunity hire.” So if I played 400 rounds of monopoly with you and I had to play and give you every dime that I made, and then for 50 years, every time that I played, if you didn’t like what I did, you got to burn it like they did in Tulsa and like they did in Rosewood, how can you win? How can you win?

You can’t win. The game is fixed. So when they say, “Why do you burn down the community? Why do you burn down your own neighborhood?” It’s not ours. We don’t own anything. We don’t own anything. Trevor Noah said it so beautifully last night. There’s a social contract that we all have, that if you steal, or if I steal, then the person who is the authority comes in and they fix the situation. But the person who fixes the situation is killing us. So the social contract is broken. And if the social contract is broken, why the f*** do I give a shit about burning the f***ing Football Hall of Fame, about burning a f***ing Target?

You broke the contract when you killed us in the streets and didn’t give a f***. You broke the contract when for 400 years, we played your game and built your wealth. You broke the contract when we built our wealth again on our own by our bootstraps in Tulsa and you dropped bombs on us, when we built it in Rosewood and you came in and you slaughtered us. You broke the contract. So f*** your Target. F*** your Hall of Fame. Far as I’m concerned, they could burn this bitch to the ground, and it still wouldn’t be enough. And they are lucky that what black people are looking for is equality and not revenge.”—Kimberly Latrice Jones