”Patriarkatets grundläggande tragedi är att när manligt och kvinnligt definieras i motsättning till varandra får varken män eller kvinnor tillgång till hela spektret av vad det innebär att vara människa.”
Katrine Marçal
Lagom till internationella kvinnodagen har jag läst Katrine Marçals ”Att uppfinna världen – hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet”. Marçal skriver i DN om ekonomi och var sommarpratare i P1 2022.
Historiens största feltänk handlar såklart om att vi sitter fast i våra idéer om kön, och lever i ett system som vill upprätthålla dessa idéer.
Inom teknik och innovation syns de mest grundläggande föreställningarna om kön: teknik ska dominera naturen som mannen dominerar kvinnan. Det tekniska blir högre stående än det naturliga, mellanmänskliga och de egenskaper vi lärt oss betrakta som manliga värderas högre än de vi uppfattar som kvinnliga.
Vi får höra att det är kvinnor som ”väljer” låglönejobb och att tjejer borde utbilda sig till ingenjörer i stället för bibliotekarier om de vill ha högre lön. Problemet är bara att teknikhistorien visar att när kvinnor dominerar en bransch betraktas branschen inte ha status. Det är inte så att männen har roffat åt sig de högbetalda jobben, utan att vissa jobb är högbetalda just för att männen sitter på dem.
I Sverige har vi haft en otroligt ambitiös jämställdhetspolitik där vi lägger stora summor av vårt BNP på föräldraförsäkring och förskolor. Trots närvarande pappor och barnomsorg har det inte räckt för kvinnor att flytta fram sina positioner. Våra idéer om vad som är värdefullt och inte värdefullt i ekonomin har inte den svenska jämställdhetspolitiken kunnat ändra på.
Det är uppenbart att riktade insatser som pappadagar och kvoterade styrelseplatser inte är tillräckligt för att på djupet förändra våra idéer om män, kvinnor och vad som är ekonomiskt värde.
Ett tydligt exempel är hur vår tid hyllar innovation och entreprenörskap som aldrig förr. Samtidigt har vårt finansiella system stängt ute kvinnor med häpnadsväckande effektivitet. Det blir så uppenbart att hela systemet, modellen och sättet vi ser på risk, innovation och företagande i samhället är i grunden fel när 99% av allt riskkapital går till män.
Historiens största feltänk är alltså att vi stängt och fortsätter stänga ute så mycket oanvänd mänsklig potential genom att upprätthålla ett system som utesluter kvinnor.
Det är så bittert att erkänna att vi i västvärlden fortfarande styrs av föreställningen att naturen finns till för att människan ska dominera henne (för naturen är kvinnligt kodad), att kvinnan kom till för att Adam behövde sällskap, att det sedan var hennes fel att de blev utslängda ur paradiset för att hon var i maskopi med den svekfulla naturen. Att vi omedvetet tänker att både naturen och kvinnan existerar för att tjäna mannen, och att såväl män som kvinnor fortsätter spelar med i denna påhittade charad, trots att vi tycker vi är så medvetna i övrigt.
Det är så bittert att tänka att i den traditionella mansrollen ligger idén om att vara herre över kvinnan, liksom över människor med mörk hudfärg, som också är mer djur och natur än den vite mannen och därmed underordnad honom. Ingen man vill väl tänka på sig själv som sådan, liksom ingen kvinna vill vara tjänare och mindre värd.
Dock utspelas detta tragiska drama dagligen, för något medvetet alternativ ser vi inte. Rollerna blir omedvetna, mönstren spelas ut bortom vår vilja och medvetenhet och konsekvenserna blir att vi blir fråntagna vår mänsklighet. Vi tillåts inte mötas i det som förenar oss, vi tillåts inte vara oss själva fullt ut utan rollerna i systemet spelar ut oss mot varandra. Vi tvingar oss själva att göra än det ena, än det andra som vi egentligen inte vill: vi bantar, opererar oss, lyfter bänkpress, låta bli att gråta och göra värnplikt för att bli vad vi tror det innebär att vara en ”riktig” kvinna eller man.
Förutom de personliga tragedierna i att vi lever i en kultur där vårt kön och det som skiljer oss är överordnat vår gemensamma mänsklighet och det som förenar oss, har det fått enorma konsekvenser för allt liv och planeten själv.
Klimatförändringarna och krisen vi står inför är som alla olösta problem intrasslat i idéer om kön. Vårt sätt att tänka om människa och natur speglar vårt sätt att tänka om kvinnor och män, utan att vi är medvetna om det.
Att vara en riktig man är ju att dominera naturen – inte att kompromissa med den.
Finns inga alternativa mansroller till hands, och vi står inför att klimatkrisen idag tycks kräva kompromisser av oss, så är alternativet att förneka hela klimatkrisen.
Vi kan se hur det blir en central politisk dynamik, inte minst i senaste valet i Sverige. Män förnekar klimatförändringarna i högre grad än kvinnor. Män röstar högerpopulistiskt i högre grad än kvinnor. Samma grupp av män upplever sig hotade på ett väldigt grundläggande plan, inte av klimatförändringarna, utan av den rörelse som vill stoppa den.
De politiska partier som gör minst för att stoppa och mest för att förneka klimatkrisen har också en ideologi för att sätta kvinnor och människor med annan hudfärg än vit på plats. Det hänger ihop eftersom i den manliga könsrollen ligger att vara herre över naturen (den natur som kvinnan, urfolk och utomeuropeiskt födda associeras med). Nationalism, rasism, antifeminism och anti-klimatrörelser, som kan tyckas helt utdaterade och ologiska, blir en logisk konsekvens för den som oreflekterat identifierar sig med en könsroll som inte anser att varken kvinnan eller naturen ska diktera för honom vad han ska göra.
Det kan vara lätt att tycka sig se att det är män som i övrigt har väldigt lite som håller sig fast vid stereotypa könsroller, och raljera över de som beter sig som om hela manligheten skulle falla med fossilbränslena, och håna dem för deras hat mot miljörörelsen och den tonårsflicka som vägrade veta sin plats som blivit dess frontfigur. Men vill vi verkligen demontera könsrollerna behöver vi också hejda oss när vi hyllar enskilda ”starka och driftiga kvinnor”, eftersom det reproducerar normen att kvinnor i grunden är svaga. Även om de som tror att de har mest att förlora på att förändra kanske skriker stereotypa floskler högst, så behöver vi se att könsroller liksom alla strukturella mönster omedvetet upprätthålls och reproduceras av alla.
Marçal menar att vi inte ska underskatta styrkan i hur våra idéer om kön formar världen. Att politiken och samhället måste gå in så att den ekonomiska omställningen som pågår inte ytterligare ställer kvinnor som grupp mot män som grupp mot varandra. Vi har inte längre tid med ett aggressivt könskrig med hela planetens framtid som insats.
En sorglig ironi i patriarkala strukturens tragedi är att vår framgång som art, allt vackert och enastående människan skapat har vi gjort för att vi har den unika förmågan att samarbeta med varandra. Vi står inför hot om undergång för att vi inte lyckats samarbeta om det mest grundläggande, för att vi inte förmått förändra föreställningar om manligt och kvinnligt till mer funktionella föreställningar. För att vi tvingas in i motsättning mellan idéer om kön – för det är idéer, inte objektiva realiteter – i stället för att se och dra nytta av varandras styrkor, som vi kan göra i andra sammanhang där vi samarbetar.
Men om vi förmår ändra oss genom att sluta ignorera kvinnor och det som vi bestämt att kvinnor ska representera här i världen kan hela vår grundläggande berättelse om oss själva och världen förändras. Det gör att en ny framtid plötsligt blir möjlig.
Om vi ska klara av att berätta en ny historia måste vi
1. Inkludera kvinnor.
2. förstå att om vi gör det kommer allt att förändras.
Vi har tidigare tagit stora delar av den mänskliga upplevelsen, kallat den för kvinnlig och bestämt att den inte räknas. Nu bygger plötsligt hela vår överlevnad på att vi börjar värdera dessa saker igen: relationer, mellanmänskliga sammanhang, kärlek till naturen, barnen, omsorgen om samhällets svaga och inte minst det sårbara i var och en av oss.
De egenskaper som stereotypt osynliggjorts som kvinnliga står för en väg vi hittills inte vandrat. En annan relation mellan natur, innovation, teknik och lösningar. Att synliggöra hur vi kan leva hållbart med naturen, uppleva magin som uppstår när vi aktivt väljer att ge tillbaka och inte bara tar. Det som knyter oss samman med den helhet som vi alltid varit beroende av. Livet självt.
Fritt sammanfattat och reflekterat kring Katrine Marçals bok ”Att uppfinna Världen”.
Min förhoppning inför Internationella Kvinnodagen är att vi kan ta ett steg närmare den nya berättelsen, den som gör att allt förändras. Motsättningar, separation och polarisering behöver inte mer luft och mediautrymme. Vi behöver tillgång till allt vad det innebär att vara människa för att få vara allt vi är. Från den platsen, där vi får vara allt vi är, skapar vi den nya historien. Den nya historien är redan här. Låt oss göra nya berättelsen synlig!