Sociala medier fylls av soliga påskbilder. Känns de långt ifrån din verklighet just nu? Du är inte ensam.
Är du en av de som saknar dina barn i helgen? Kanske dessutom skuldbelägger dig själv för att du inte kunde leva med barnens andra förälder. Du är inte ensam. För mig var det under många år mitt livs största sorg.
Känner du att du är ensam och alla andra har någon att umgås med? Du är inte ensam. Jag har också haft samma känsla.
Kanske kämpar du med hälsan, kanske är det så illa att du undrar om du kommer vara kvar här på jorden nästa påsk. Du är inte ensam. Jag har varit där också.
Kanske ligger du vaken för att du inte vet hur du ska betala räkningarna den här månaden, eller nästa, för det finns inget mer du kan dra ner på. Du är inte ensam. Jag har varit där också.
Kanske är du i ett destruktivt förhållande som du undrar om du kommer ur levande? Om du läser det här är det ett tecken på att du inte kan vänta längre. Det är dags att gå nu.
Vad som blir svårare av andras soliga påskbilder, är att räcka ut handen och be om hjälp. Det låter väldigt klyschigt, men det är från ditt beslut att be om hjälp som mirakel kommer att ske.
Det börjar med vår acceptans. Acceptans innebär att se verkligheten som den är, utan förnekelse, och fullt omfamna vår situation i all vår mänskliga sårbarhet. Att acceptera och känna sorgen som kommer med insikt av vad vi gått miste om, och kommer gå miste om ifall vi inte gör en förändring. Med acceptans kommer medkänslan, och här öppnas möjligheter vi inte hade när vi inte ville se och vara allt vi är.
Vi kanske tror att acceptans är detsamma som tolerans eller likgiltighet, men det är inte samma sak. Om jag accepterar att jag är allvarligt sjuk, innebär det inte att jag inte kommer att aktivt söka och ta emot hjälp. Tvärtom är det min acceptans som ger mig grunden att stå på för att ta nästa steg.
Att acceptera att leva i en destruktiv situation innebär inte att jag ska tolerera den. Tvärtom ger det mig insikt att inte tolerera våld en endaste sekund till. Acceptansen gör att vi vågar se allvaret i situationen och aktivt agera. Acceptansen ger oss tillit och mod.
I 12-stegsprogrammet som hjälper miljoner människor med missbruk världen över, är acceptans det första steget – att erkänna sig maktlös inför alkoholen (eller vad det är).
Att erkänna sig maktlös inför alkoholen innebär att inse att alkoholen inte längre kan vara en del av mitt liv över huvud taget. Och i det beslutet kan vi ta tillbaka vår makt på alla andra plan.
Ytterligare en anledning till att 12-stegsprogrammet är till hjälp är att det bygger på sann hjälpsamhet. I en cirkel av andra i liknande situation möts människor som vill hjälpa och är redo att ta emot hjälp. Alla lär sig, alla vinner. Att bli sedd av andra som vill en väl är den största healingen. Att få dela det svåra i en cirkel löser upp det tunga. Mirakler sker och människor skapar ett bättre liv än de kunnat föreställa sig möjligt. Det är kraften i cirkeln av gemenskap.
I medieflödets påskbilder är det lätt att tro att ”alla andra” har en cirkel av gemenskap. Det är inte sant. Jag tror att bilderna många gånger visar ett ytligt umgänge där många önskar ett djupare utbyte men ingen vågar öppna upp för det.
Vi behöver inte ha ett beroende för att skapa en gemenskap av hjälpsamhet och djupare relationer. Men för att den ska uppstå behöver ”någon” öppna upp och bjuda in. Du kan bli den som skapar cirkeln som alla behöver.
En cirkel av gemenskap kräver bara två saker:
Att vi offrar vår ”offerkofta” (”det är så synd om mig, det är bara jag….”)
Att vi utmanar oss och visar oss sårbara (i tillit till att andra vill oss väl)
Vad vi har att vinna är allt. Vinsten på ett personligt plan är att vi kan få ett annat liv och en livslång vänskap. Vinsten för världen är liv.
Jag vägrar sedan länge delta i ytliga sammanhang där vi inte ska låtsas om att jorden brinner.
Jag vägrar upprätthålla en världsordning där cancer hos unga människor är normalt, mäns våld mot kvinnor är vardag, där nazister blivit en del av demokratin, där vi ska acceptera att ingå i kärnvapenallianser och Moder Jord dör under våra fötter på grund av den rika världens likgiltighet och girighet. Accepterar vi den världsordningen, så dör vi ju allihop.
HOPPET FINNS i att vi är många som ser vad som händer utan att förneka. Vi är många som också vet vad som krävs och är redo att göra jobbet. Vi är många som vägrar tolerera det som är och inte har tänkt vänta på andra. Vi är och bär hoppet för den här planeten.
Vi kommer inte att slåss mot det som är – det är inte acceptans, det är bara att hålla fighten igång. Det är inte fight vi behöver. VI som ser vad som inte fungerar behöver komma samman och med alla våra krafter bygga nytt.
Det är vi som bygger den nya världen. En ny gryning. Hopp för en ny tid. I dessa cirklar vill jag vara, och de cirklarna behöver bli fler och större.
Låt oss vila dessa påskdagar. Låt oss sen hitta kraften att förändra det som krävs i våra personliga liv, så vi kan bli dom som bjuder in till gemenskap, kärlek, skratt och hårt jobb som vi kanske aldrig själva får se resultatet av – men som vi kan känna stolthet inför kommande generationer att det var vi som stod upp när det behövdes.
Jag hoppas du känner att du också bär hoppet. Din förändring blir till allas bästa. Dela gärna till de som behöver läsa detta idag. Önskar dig en fin helg!