fbpx

Osäkerhet råder. I skrivande stund, dagen efter valdagen, är valet avgjort- kanske. Det är fortfarande osäkert. Som läget i världen. Högst osäkert. Nu är det fyra år kvar tills vi kan rösta igen, så fram till dess får vi driva förändring på andra sätt. Och i detta polariserande samtalsklimat, som är en konsekvens av osäkerhet, har jag en känsla av att vi kommer att behöva lära oss mer om hur gruppmentalitet fungerar.

I en miljö där många känner osäkerhet, detta allt från en skolgård till en arbetsplats till en nations politik eller en hel värld under en global kris, kan fem grupper urskiljas.

  1. Upphovsmakarna, anstiftarna som har en egen agenda som inbegriper en maktposition. De väljer vem eller vilka som ska offras och skapar narrativet, motivet. De som pekar ut och eldar på.
  2. Gruppen omkring dem, ”medbrottslingarna”, Bill och Bull, som gladeligen agerar på uppmaningar från grupp 1 utan reflektion.
  3. Det flertal som blir följare, som uppfattar rörelsen och utgår från att ”alla andra” har rätt och gör detsamma.
  4. De skeptiska, tveksamma, som inte håller med rörelsen. Om de som ingår i denna grupp inte ser någon annan som står upp och säger något så förblir de tysta, antingen för att de tror att de har fel, eller för att de inte ser det som värt att ta striden.
  5. De som står upp, säger ifrån eller agerar i motsats till ”mobben”. Om den här gruppen är liten, riskerar de att bli nästa offer för grupp 1. Då bekräftas farhågorna från grupp 4, och resultatet blir tystnad. Risken finns också att denna grupp blir en ny grupp 1, som agerar på samma exkluderande, i värsta fall avhumaniserande premisser.

Detta mönster föregår alla icke-demokratiska ledares väg till makten, från mobbare och informella ledare i arbetsgrupper till diktatorer.

Så vad kan vi göra?

Jag tror inte det finns några enkla svar, men det jag ser är att vi behöver lära oss se dessa mönster och fenomen när de händer.

Vi behöver också jobba med vår personliga utveckling för att skapa trygghet i oss själva (det finns många vägar att göra det som jag inte kommer gå in på nu).

Vi behöver också se att det är ett privilegium att vara tyst. Det är bara privilegierade som har ett val. Den mobbade har inget val mot mobbaren, de som tillhör minoriteter har inte valet att blunda för rasismen. Att välja grupp 3 och 4 är bara ett val för icke utsatta, och vi behöver lära oss se den makt och ansvar som följer privilegium.

Vi behöver skapa och söka oss till fler trygga mötesplatser där vi kan lära oss stå upp för oss själva och våra värderingar. Det är allas ansvar att skapa utrymmen där vi vågar säga det vi ser utan att polarisera – utan att omedvetet gå i fällan av att skapa en ny grupp 1.

Vi behöver lära oss se igenom komplexa strukturer i stället för att peka ut individer. Alla konspirationsteorier går ut på att en ”ond hjärna”, en individ eller grupp, är fiende. Narrativen är ofta så bra historier att de blir lätta att köpa, och svåra att kontrollera sanningshalten i.

Den komplexa och jobbiga verkligheten är att alla påverkas av rådande strukturer. Det finns inga yttre fiender utan alla är aktörer i rådande system, som vi själva är del av – detta oavsett om vi kanske tycker att vi har lite makt att påverka det.

Vi kan ta en stund av självrannsakan. Sett i backspegeln, i vilka situationer har jag tillhört grupp 4 eller 3 när jag egentligen hade velat vara i nr 5? Har jag agerat som grupp 1 eller 2 någon gång? Vad har jag lärt mig sedan dess?

 Om vi ska se igenom strukturer och förändra vårt förhållningssätt till systemet behöver vi lära oss kommunicera och våga möta varandra. Även, eller kanske i synnerhet, de som inte tänker som vi. För vi har ett gemensamt jobb att göra. Ingen av oss står ensam. För när det verkligen gäller – vilken grupp vill vi tillhöra?

Vad vill vi berätta för våra barnbarn att vi inte bara tänkte, utan faktiskt sade och gjorde, under det turbulenta 2020-talet?