Jag drömmer mardrömmar om kollapsande glaciärer. Jag ser stora isberg rasa ner i vattnet och orsaka tsunamis. Tsunamis som kommer norrifrån, över de Skandinaviska bergen. Då vaknar jag.
Jag vaknar och kommer tillbaka till den här tiden. Här och nu, mitt i livet. Här flyter allt på, vår familj har det bra. Våra barn har jobb och studier, maken har startat eget och jag jobbar med det jag älskar. I vår lilla bubbla av frihet och privilegier kan man inte ana några annalkande katastrofer.
Vi har en förstaklasshytt på Titanic och båten tuffar på. Det är bara det att jag har sett isberget.
Jag faciliterar ett ledarprogram och igår höll jag utbildning om hur vi möter oss själva och andra i kriser. Jag pratade om att i kriser så blir ofta den som är den tryggaste i rummet utsedd som ledare, oavsett formella meriter. Ett exempel på detta är Lottie Knutsson, som använde sin kompetens och resurser för att hjälpa resenärerna efter tsunamin i Thailand 2004. Hon var inte chef, men blev ledare när de ansvariga gjorde sig oanträffbara.
Samtidigt pågår en valrörelse i Sverige, där ledarskapet lyser med sin frånvaro. I sociala medier klagas över att partierna inte driver sina egna visioner utan bara sänker varandra. Och i det mediedrevet gör ju medborgarna precis detsamma. Saknar vi egna visioner så sänker vi i brist på detta våra egna politiker.
Och det är inte så konstigt att ingen kan måla upp en bild av det fossilfria välfärdssamhället, för ingen vill prata om elefanten i rummet, i synnerhet inte politikerna. Elefanten i rummet är att det ekonomiska system som skapat vår välfärd inte är byggt för att hantera en global klimatkris och kollapsande ekosystem. Liksom båten över Atlanten som inte var byggd för att fronta ett isberg. Och ingen vet om livbåtarna räcker.
Inte något av dagens riksdagspartier är redo att uttala detta, än mindre agera som om det vore sant. För i det rådande paradigmet tror nog de flesta skulle dra undan mattan för allt som välfärden bygger på. För vi skulle bli tvungna att sluta se naturen som en resurs.
Dagens ekonomiska system är designat för att transformera Moder Jord till pengar. Oavsett politisk inriktning är det ett faktum, oavsett om man, som vänstern, säger sig vilja använda dessa resurser i vård, skola, omsorg eller som högern, minska skatten och skapa mer vinst. Pengarna, oavsett skatt eller vinst, kommer från samma källa: statlig vattenkraft, statlig skog, statliga gruvor, samt utförsäljningen av land till utländska vindkraftbolag och gruvbolag som ”skapar jobb”. Den som betalar priset är Moder Jord. Norrland. Sápmi.
Det ser just nu väldigt mörkt ut. I frånvaron av ledare som upplevs trygga börjar människor följa vem som helst som säger sig ha en enkel lösning på svåra frågor. Eller blir uppgivna, passiva, och ger upp hoppet om demokratin. För i det lömska systemet släpps inte de kloka rösterna fram där de behövs som bäst. För de riskerar att förändra det system som strävar efter att bevara sig självt.
Det hoppfulla är att de kloka rösterna finns. Och att de finns överallt. I organisationer, i politiken (även om de inte blir partiledare), på arbetsplatser. De är kanske inte chefer, men de är ledare, ibland omedvetna och ofrivilliga men dock ledare. För de är de tryggaste i rummet, och de vågar prata om elefanterna.
Vi som vet av tidigare erfarenhet av att prata om elefanterna i rummet vet att det inte innebär att dra undan mattan, utan snarare rycka av plåstret och låta sann läkning ske. Vända blicken från det vi redan har och ser, till det vi behöver lära oss mer om.
Våra ekosystem kollapsar i vansinnig hastighet. Var finns kunskapen om hur ekosystem bevaras? Hos den del av befolkningen som förvaltar 80 % av den viktigaste biologiska mångfalden. Vad skulle hända om urfolken fick inta sin plats som ledare och lärare, sida vid sida med forskning, teknik och ekonomiska resurser? Ingen vet, för vi har ännu inte prövat i större skala.
Jag vet att det finns smarta, drivna människor som har forskning på att det fortfarande finns möjligheter att i stor utsträckning återställa delar av ekosystemen. De livbåtar vi idag inte vill erkänna saknas, för att fortsätta liknelsen med Titanic, kanske går att skapa med gemensamma krafter.
Jag drömmer inte bara mardrömmar om kollapsande isberg. Den mesta delen av min vakna tid ser jag visioner. Jag ser naturen ta tillbaka sin plats i människors vardag och medvetande. Jag ser en värld där det är grönt överallt. Där det växer på marken, på taken, i städerna. Jag ser valda ledare som agerar som kompetenta koordinatorer, ungefär som flygledare, som ser till allas bästa – förutom att flygen inte är fossila Jag ser en ekonomi och ett välfärdssystem som bygger på tjänster och materiell konsumtion förändras, på samma sätt som vi gick från att köpa DVD och skivor till streamingtjänster. Vi förlorar det materiella hamstrandet men får det bättre på andra sätt.
Jag vet inte om det är visioner som kommer att bli verklighet under min livstid. Men jag vet att det är dessa visioner jag vill följa, agera på och samskapa med människor som ser desamma. Här finns det nya ledarskapet i världen.
Jag ger mina visioner oändligt mycket mer tid än de mardrömmar som smyger sig på när jag sover. Och tänker att mardrömmarna kanske fyller en funktion för att jag inte ska stanna upp och bli för bekväm. ”Pain pushes until vision pulls”.
För när visionerna drar starkare än skräckscenariorna skrämmer, då kommer modet och kraften att agera. Och det är otroligt hoppfullt att vi blir fler och fler som känner kallelsen. Och svarar. Vi är här nu. Och elefanten kommer att tas omhand. Är du med?
#skönhetensväg #medvetetliv #naturensrättigheter #ratificeraILO169